Hej på er mina små älsklingsmänniskor!
Vet ni vad det är som går och går men aldrig kommer till dörren? Javisst, ibland är det en klocka men ibland är det Famo!
I dag tänkte jag fara till en herrgård som ligger i en stor park. I herrgården finns det ett museum där jag har varit en gång för länge sedan. Nu tänkte jag titta på det en gång till.
Jag åkte tunnelbana till parken och väl framme började jag gå. Det var så skönt väder fastän det duggregnade.
Parken är jättestor och jag var osäker på vägen så jag frågade en farbror hur jag ska hitta till herrgården.
Det borde jag inte ha gjort.
Han förklarade att jag skulle gå ut från parken och över en gata till en annan park. Där skulle jag följa stranden och sedan se huset till vänster.
Jag tyckte det var lite konstigt att gå ut ur parken för jag hade sett på kartan att gården finns i den, men så tänkte jag att farbrorn nog vet bäst, han är ju Moskvabo.
Jag gick alltså ut ur parken, över vägen och in i en anna park. Där följde jag en stig som gick längs stranden till en liten sjö.
Plötsligt blev ekorren och katten sura på varandra.
Katten ville titta på dem som fiskade vid stranden men ekorren ville titta på träden.
När jag kom fram till det fina huset insåg jag att det var en helt annan herrgård än den jag var på väg till. Jag hade tänkt gå till en som heter Kuzminki och nu var jag vid en som heter Ljublino.
På ryska kallas sådana herrgårdar för usadba, de är fina hus med parker omkring där rika familjer bodde förr i världen. Inne i det fina huset i Ljublino hade de en massa klockor utställda. Alla såg olika ut och var fint dekorerade.
Där fannns också några timglas, sådana hade man innan man hade klockor.
De är av glas ser ut som åttor som innehåller fin sand.
Sanden rinner sakta ned från den övre bubblan till den nedre och när den har gjort det vänder man timglaset upp och ned och så rinner sanden åter ned.
Det var riktigt roligt att titta på klockorna och ekorren och katten blev glada igen.
När vi kom ut kom vi ihåg att det nu är två år sedan jag började skriva Famobloggen för er. För att fira det gick vi glada omkring i parken och tittade bland annat på änder som vilade sig på järnbalkar.
Vi blev ännu gladare då vi såg en mamma och en pojke som fotade något i gräset och det visade sig att de hade ett helt gäng figurer med sig.
Sedan tog vi metron hem igen.
Nu ska ni ha det riktigt skönt och kiva!
Tusen kramar av Famo
Vet ni vad det är som går och går men aldrig kommer till dörren? Javisst, ibland är det en klocka men ibland är det Famo!
I dag tänkte jag fara till en herrgård som ligger i en stor park. I herrgården finns det ett museum där jag har varit en gång för länge sedan. Nu tänkte jag titta på det en gång till.
Parken är jättestor och jag var osäker på vägen så jag frågade en farbror hur jag ska hitta till herrgården.
Det borde jag inte ha gjort.
Han förklarade att jag skulle gå ut från parken och över en gata till en annan park. Där skulle jag följa stranden och sedan se huset till vänster.
Jag tyckte det var lite konstigt att gå ut ur parken för jag hade sett på kartan att gården finns i den, men så tänkte jag att farbrorn nog vet bäst, han är ju Moskvabo.
Jag gick alltså ut ur parken, över vägen och in i en anna park. Där följde jag en stig som gick längs stranden till en liten sjö.
Katten ville titta på dem som fiskade vid stranden men ekorren ville titta på träden.
På ryska kallas sådana herrgårdar för usadba, de är fina hus med parker omkring där rika familjer bodde förr i världen. Inne i det fina huset i Ljublino hade de en massa klockor utställda. Alla såg olika ut och var fint dekorerade.
De är av glas ser ut som åttor som innehåller fin sand.
Sanden rinner sakta ned från den övre bubblan till den nedre och när den har gjort det vänder man timglaset upp och ned och så rinner sanden åter ned.
Det var riktigt roligt att titta på klockorna och ekorren och katten blev glada igen.
Sedan tog vi metron hem igen.
Nu ska ni ha det riktigt skönt och kiva!
Tusen kramar av Famo
